Kommer osökt att tänka på Evert Taubes 'Vals på Ängön' när jag ser min strutbräken veckla ut sig för säsongen. Ni vet den där raden om "ormbunken rister sin ringlande topp, slår upp sina gröna små vingar". Så perfekt beskrivning av hur det ser ut. Evert gick nog också och betraktade växtlighetens små under och egenheter.En egenhet hos strutbräken upptäckte jag helt nyss. Har sedan länge ett stort exemplar brevid ingången till huset. Har för länge sedan gett upp hoppet att den ska göra några småstrutisar omkring sig, men den är ju ett livskraftigt och vackert exemplar själv så något bekymmer har det inte varit med det. Först nu har den kommit på idén att reproducera sig och var kommer den lilla telningen fram? Ja inte i rabatten utan mellan dräneringsstenarna och grunden, lite på sniskan så där. Med vetskap om hur djupa rötter en strutbräken har så har jag nu börjat fundera på hur denna lilla obstinata planta ska kunna återföras till rabatten. Ska lägga pannan i djupa veck ett tag till....
Låter som mitt vita löjtnantshjärta som jag vårdade så ömt. Den "belönade" mig med som mest två blommor i två somrar, sen dog den. Sommaren efter det hittade jag en frösådd i stenarna runt huset, gissa hur stor o frodig den blev o lever än gör den för jag har inte hjärta att ta bort den:)
SvaraRadera