Allt bra går inte

Dessa påskliljor är urpåskliljorna för mig. Om jag skulle illustrera en text om påskliljor så skulle jag använda dessa som modell. Fast de växer inte ens på min tomt utan grannens så jag njuter dem på avstånd och dagens tankar kretsar istället kring ett drygt tre år gammalt projekt. Eftersom min tomt vid övertagandet bestod till största delen av gräsmatta och lössläppta hallonbuskar så fick jag ett bra tips om hur man kan gräva rabatter i gräsmattan och återanvända en del av det uppgrävda. En eller två grästorvor är inget problem, men när man som jag for fram som en grävling i gräsmattan samlade jag ihop berg av grästorvor som sedan skulle fraktas undan med skottkärran till en mer undanskymd tillvaro. Idén gick ut på att man skulle hacka upp en önskad form i gräsmattan, lägga undan torvorna, gräva sig ner en bit i backen, vända torvorna med grässidan ner, lägga dem i botten på den blivande rabattgropen och sedan fylla igen med jord. Tanken är då att torvorna ligger i botten och bidrar med näring och håller fukten. Det är bara ett problem, det finns en gräns för hur mycket åtminstone jag orkar gräva.
Efter ett gigantiskt projekt orkade jag bara följa rådet halva rabatten och sen gav jag upp och tänkte; vaddå hur svårt kan det vara! Släng i lite skit så blir det bra. Men si så lätt lurar man inte en blomma! För hur kommer det sig annars att den pionen och rosbusken som hamnade på den supergrävda halvan nu är mer än dubbelt så stora som de andra i samma rabatt?? Hela förra sommaren gick jag och blängde, men nu ska jag faktiskt kavla upp ärmarna och åtgärda det hela. Har börjat med att ställa fram ett tråg för förvaring av uppgrävda plantor så nu är det bara resten kvar...