Sparris och livskraftiga hallon

Nu har det grävts igen. Som jag sagt tidigare så fanns det en hel del hallon på tomten när vi kom hit och inte vilka hallon som helst utan över två meter höga spiror med underbart stora goda hallon typ 'Mormorshallon'. Men det finns en gräns för allt även hallon och eftersom jag snart insåg att hallon är av det gränsöverskridande slaget så snickrade jag ihop en lång stor låda av gamla timmerstockar som hallonen skulle få bo i hädanefter.
Nu blev det tvärnit i lådan. Alla fina skott jag grävt ner tvärdog och sen hade jag en lång smal sandlåda att krafsa i om jag ville. Det ville jag inte så något år efter inhandlades tre vackra exemplar av olika sorters svarta vinbärsbuskar som fick lådan, men nu ska ni se att det blev fart på de "döda" hallonen! De hade bara legat och tjurat och inför risken att bli helt hemlösa kom de till liv igen så nu var det de stackars vinbärsbuskarna som hamnade i kläm istället.
Nu är allt ordnat till det bästa för alla. Hallonen får behålla sin låda och vinbären slipper trängas utan har fått ett helt nytt ställe att frodas på. Frid och fröjd tills vidare.
Fick även lyckofnatt när jag sneglade ner i sparrissängen i närheten. Frösådde dem för tre år sedan (Mary Wachington) och maken till spenslig växt får man leta efter. Visserligen får man inte börja skörda efter tidigast på tredje året men jag har trott varje vinter att de ska ha frusit ihjäl och att jag tidast får skörda om femton år. Därav min lycka när riktigt grova fina sparrisar nu tränger upp ur jorden och gissa vad jag kommer äta några få av dem med andakt!